I igår fick jag höra av sonen en klockren kommentar när det gäller gnällhet och att vara eller inte vara sur.
På vägen till skolan frågade Ben10 mig om när jag ska hämta honom på fritids.
Jag svarade helt irriterad att jag vet inte när för jag vill inte hämta någon tjurig son. Vad jag inte räknade med var hans kaxiga svar åter som blev. Bra för jag vill inte ha någon tjurig mamma som hämtar mig heller..

Jag tittade helt förvånat på Ben10 att han börjar bli så stor i ordvalen. Han tittade på mig och sa vidare..
- och gnäll inte som en bebis heller nu!

Vad ska man göra ? jo jag accepterade att Ben10 inte var ett litet barn längre utan börjar bli en nästan tonåring i sinnet. Han frågar allt med i hur allt förhåller sig och har så många tankar att jag inbland inte vet vad jag ska svara när jag behöver ägna åt att hitta ett så bra svar som möjligt.