Onsdag kväll är det dags för det första föräldramöte för mig på sonens skola. Jag har tillit till de pedagoger som är helt nya för sonen. Igår fick jag möjligheten att få en kort pratstund med klassresursen som fungerar lite som en mentor för min Ben10 i klassen. Jag har nu för första gången sedan sonen började skolan full tillit och de ögon som jag haft ,vet jag att även mentorn J har. Känns som att denna termin blir lite lättare att få ett team istället för att arbeta skolan för sig och jag med habb på andra sidan. Jag har mer upplevt nätverksmöten som jag är en skiljedomare för att få fyr på vem som gör vad för skolan lägger gärna över ansvaret på hab vilket de i sin tur lägger över ansvaret på skolan. Min roll har då varit att jag verkligen kommit till dessa nätverksmöten välinsatt om vem som ska göra vad enligt vad skolan ska förhålla sig till. Det som ligger till min fördel är dock är att inget görs utan mitt tillstånd och ben10s andra vårdhavare.
Det som ändå är min trygghet när jag sitter i alla dessa möten med hab och skolan samt andra aktuella individer som har sin uppgift att arbeta med min ben10 är att jag har nu 8 år av erfarenheter och lärande av verktyg, pedagogisk tillvägagångsätt och att jag dagligen observerar min son för att senare kunna handla efter.
Har hänt att denna expert på sitt barn inte varit pedagogisk men när min expertis inte tillvaratas så ligger min trygghet, min säkerhet att säkerställa min sons skolgång med den likvärdig utbildning så har jag skollagen på min sida.
Hemskolsundervisning ska inte ens finnas i en förälders tanke eller strategi men för mig ligger den där och små puttrar.
Varför ska jag behöva kämpa mer än en vanlig förälder som inte har en diagnos på sitt barn ?

Jag har börjat se dagligen hur Ben10 växer och upptäcker nytt i sitt nya liv som mellanstadieelev. Han ser, kopierar och försöker anpassa sig lite varje dag till det som är normal skoldag.
Jag å andra sidan tänker på hur han har det i klassen mer än att jag vet hur han ligger efter i jämförande med hans jämnåriga som nu går klass 5. Skillnaderna växer mer och mer även om jag arbetar med det jag har med Ben10 så kan jag omöjligt få han friskare och vara mer normal. Enda sättet att få Ben10 lyckas i skolan är att alla som är inblandade arbetar mer som ett team och att de tar till sig mina kunskaper och min expertis av pedagogisk tillvägagångsätt som jag arbetat fram ensam som fungerar.
Inget säger emot mig i varken skollagen eller styrdokumenten att jag inte får ha hemskolsundervisning.

Ben10 har inte haft mycket utbrott efter skolstarten mer än att han vill att jag ändrar tillbaka köksbordet som det var innan. Jag bytte då jag började tröttna helt på efter 4½ år att ha mitt köksbord på ett sätt. Tackar nog min granne L.E för inspirationen. ;)

En liten obetydlig förändring är en ovana och stor förändring för Ben10. Inget nytt på den fronten mer än att min mor fick smaka på ett litet sammanbrott när ben10 fick se att hon städad för rent och för fint i hans rum hemma hos henne ( mitt flickrum blev sonens rum) . Han blev så arg att han ringde till mig från sin mobil och jag tröstade så gott jag kunde med att det behövs städas men att mormor får lära sig att stöka tillbaka allt eller att han hjälper till att städa hans rum när han väl är hos henne. Deal.. men mot en lön på guldpeng för besväret då. hahaha Ja han kunde minsann förhandla fram en liten lön. :)
Mormor fick lärdomen att inte städa utan förberedelse eller egentligen att hon inte ska göra något i hans rum utan att han förbereds.
Nu over and out..l lovar dock att skriva bra oftare här istället för var 4:e eller 5:e dag.

I dagens politiska samhälle av normalitet så lovas det ena och det andra. Löften som får mig ger tomma löften utan handlingar. För mig har 2 val passerats sedan jag blivit mer påverkad. Första gången var jag nyss fyllda 18 och hade inte en aning om hur framtiden skulle se ut och jag gav min röst i det första valet baserat på normalitet så som sjukvård, jobb och för äldreomsorgen. Efter att jag fick barn har detta ändrasts. Visserligen så har mitt intresse för sjukvården, jobb och äldreomsorgen inte prioriterats bort men det läggs mindre tanke på det. Nu mer handlar det  om att ge mitt barn samma rättighet av stöd som en vanlig normalt barn utan diagnos.

Samhället ser dessvärre ut som följer. Så länge du har ett normal utvecklat barn så belastas inte skolan utan kommunen kan då erbjuda och garantera detta barn/elev utan diagnos en bättre måluppfyllelse och en bättre möjlighet än vad mitt barn erbjuds. Jäävligt orättvist är det då en icke diagnos barn inte kostar lika mycket eller heller märks i statistik utan enbart under resultat över  skolans duktiga elever.

 

Mitt barn blir av skolan utifrån organisationen utstött på grund av att mitt barn och alla andra barn med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) inte inkluderade vilket enligt skollag och styrdokumenten klart och tydligt syftar att så får er ske. När ett barn utan diagnos blir mobbad så står det med i styrdokumenten och i skolagen att detta inte heller får ske men då agerar man och detta barn blir inkluderad.  Det skolan ger mig i budskap är egentligen att om ditt barn blir mobbad så får den hjälp direkt på korrekt sätt men när mitt barn inte kan lära sig på samma sätt som andra så är finns inget att tillgå i resurser.

 

Under denna vecka som varit skolstarten så har veckan varit nervöst men inte glädjade för mig eller för den delen majoriteten av föräldrar som sänder iväg sina barn till skolan. Vi föräldrar är vi som har magont, frustrationen, ilskan att bi orättvis behandlade. Arga för att just vi ska behöva kämpa för samma självklara skolresurser enligt skolagen mitt barn har rätt till. Magont för alla möten och de bemötande vi får , som våra barn kommer få under hösten.

 

Hur jag och andra föräldrar väljer att agera baseras på hur det visats sig i resultat av våra barns välmående och hälsa samt hur det fungerar. Skolan har många experter inom sitt område och visst jag har läst en lärares brev om att vi föräldrar ska fostra våra barn men då kan vi föräldrar skriva ett öppet brev till er lärare om att hur ni än gör i klassrummet så kan ni omöjligt stötta våra barn med diagnoser just för att era chefer inte vill ge er resurser, kommunen inte finner det lönsamt att lägga en budget på ert arbete för de elever som kostar mer på grund av en diagnos / funktionsnedsättning. VI föräldrar med barn med diagnoser litar på er kompetens men det vi begär av er är att lyssna  in oss och ha en dialog där vi är välkomna in i klassrummet för vi kan stå vid vårt barn utan att ha mobilen i handen för att kolla facebook.  Jag är redan igång första veckan med att ha en dialog med gympaläraren om hur vi ska motivera min Ben10 att ducha.  Hans autism hindrar honom och det skapar en viss stress att inte ha någon stöd som han haft från förskoleklassen till årskurs 2. Hans hinder  gällande autismen utgör obehag att ha vatten på sig samt att blöta håret.  Vi har kunnat arbeta på ett bra sätt hemma och förstärka denna händelse till något bra men detta kommer ta tid. Allt har sin tid.

 

Min Ben10 har ny klasslärare, ny medassistent som är kopplad till klassen men ej min sons resurs ( pengar söktes för resurs dock). Jag tvivlar inte på deras kompetens. Jag är positiv inställd inför höstenterminen som just startat för att följa upp med möten om det bästa för just min Ben10.  Vi båda är positivt inställda och tar en vecka i taget men det kräver planering, förberedelse och stöd. Fick hem i dag ett papper om att skolan erbjuder läxhjälp under eftermiddagarna efter skoltid en eller två gånger i veckan. Kul för alla normala elever tänker jag men Ni har inte en chans eller ens möjlighet att ge mitt barn en chans att kunna få hjälp med sina läxor. Nej det sker än på hemmaplan då vi vet hur vi får dem göra läxan.

 

Mitt barn ska inte behöva ha det så här kämpigt. Att jag är trött efter hans utbrott är inget jag klagar på då det är han som har det jobbiga biten och inte jag.

Hemskolsundervisning ska inte behöva vara ett alternativ men det finns i bakhuvudet utifall att Plan A till plan Ä inte fungerar.

 

 

 

Har haft det super under vår lilla minisemester då vi åkte till en närbelägen stad för att äta glass i mängder.

Har under få fagar ökat dosen för att se skillnaden på den föregående dos vilket jag nu blivit helt blind inför.

Under gårdagen som spenderades med att kolla på allt möjligt och även se lite slussar i anknytning till Göta kanal så var det roligt att observera den tydliga skillnaden. Han var mer skärpt och mer full av argument, nyfikenhet och mer en resurs gällande i att se saker och ting ur ett annat perspektiv och specifikt vädret var ett stort intresse.

 

I tanke på denna månad varit åskigt så har intresset för vädret ökat markant för min Ben10.

Ben 10 visar visserligen intresse för mycket men dagarna styrs lite av hur vädret utvecklar sig.

Vi har unnat oss stressfria dagar utan utbrott mer än oro som kommer när molnen blir mörkare och diskussionen som jag sedan får ha med sonen om hur vida de ska regna eller inte och om det kommer åska eller inte.

 

Lite kort om vår semester så hade vi underbart väder, vi åt glass som heter duga och självklart besöktes stadens leksaksbutik. Det var en bra promenad dit vilket ingen av oss hade något emot.

Från ben10a perspektiv så var målet att komma till en leksaksbutik och bara kolla in allt de har och kanske , kanske finna något och om möjligen inhandla något som han haft ögonen på ett bra tag.

Denna gång blev det dock inget men väl något positivt ur detta var att han nu efter ökad veckopeng nu kan spara till vad han nu vill lite fortare. :)

 

Skolan snart i antågande med start och jag har blandade känslor.

Bra dock att rutiner åter kommer att komma igång men mindre bra med alla möten som jag vet väntar mig.

Jag har börjar vinna två delstrider so far och fler ska det bli.

Lyckan är enorm efter att fått beviljat vårdbidraget. En lättnad som fått mig stressa ner.

Min förstörda sömnrytm är dock helt jobbets konsekvens men nu kan jag somna gott med gott samvete och utan bekymmer om hur jag ska göra med minimalt med medel för sonen.