I dagens politiska samhälle av normalitet så lovas det ena och det andra. Löften som får mig ger tomma löften utan handlingar. För mig har 2 val passerats sedan jag blivit mer påverkad. Första gången var jag nyss fyllda 18 och hade inte en aning om hur framtiden skulle se ut och jag gav min röst i det första valet baserat på normalitet så som sjukvård, jobb och för äldreomsorgen. Efter att jag fick barn har detta ändrasts. Visserligen så har mitt intresse för sjukvården, jobb och äldreomsorgen inte prioriterats bort men det läggs mindre tanke på det. Nu mer handlar det  om att ge mitt barn samma rättighet av stöd som en vanlig normalt barn utan diagnos.

Samhället ser dessvärre ut som följer. Så länge du har ett normal utvecklat barn så belastas inte skolan utan kommunen kan då erbjuda och garantera detta barn/elev utan diagnos en bättre måluppfyllelse och en bättre möjlighet än vad mitt barn erbjuds. Jäävligt orättvist är det då en icke diagnos barn inte kostar lika mycket eller heller märks i statistik utan enbart under resultat över  skolans duktiga elever.

 

Mitt barn blir av skolan utifrån organisationen utstött på grund av att mitt barn och alla andra barn med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) inte inkluderade vilket enligt skollag och styrdokumenten klart och tydligt syftar att så får er ske. När ett barn utan diagnos blir mobbad så står det med i styrdokumenten och i skolagen att detta inte heller får ske men då agerar man och detta barn blir inkluderad.  Det skolan ger mig i budskap är egentligen att om ditt barn blir mobbad så får den hjälp direkt på korrekt sätt men när mitt barn inte kan lära sig på samma sätt som andra så är finns inget att tillgå i resurser.

 

Under denna vecka som varit skolstarten så har veckan varit nervöst men inte glädjade för mig eller för den delen majoriteten av föräldrar som sänder iväg sina barn till skolan. Vi föräldrar är vi som har magont, frustrationen, ilskan att bi orättvis behandlade. Arga för att just vi ska behöva kämpa för samma självklara skolresurser enligt skolagen mitt barn har rätt till. Magont för alla möten och de bemötande vi får , som våra barn kommer få under hösten.

 

Hur jag och andra föräldrar väljer att agera baseras på hur det visats sig i resultat av våra barns välmående och hälsa samt hur det fungerar. Skolan har många experter inom sitt område och visst jag har läst en lärares brev om att vi föräldrar ska fostra våra barn men då kan vi föräldrar skriva ett öppet brev till er lärare om att hur ni än gör i klassrummet så kan ni omöjligt stötta våra barn med diagnoser just för att era chefer inte vill ge er resurser, kommunen inte finner det lönsamt att lägga en budget på ert arbete för de elever som kostar mer på grund av en diagnos / funktionsnedsättning. VI föräldrar med barn med diagnoser litar på er kompetens men det vi begär av er är att lyssna  in oss och ha en dialog där vi är välkomna in i klassrummet för vi kan stå vid vårt barn utan att ha mobilen i handen för att kolla facebook.  Jag är redan igång första veckan med att ha en dialog med gympaläraren om hur vi ska motivera min Ben10 att ducha.  Hans autism hindrar honom och det skapar en viss stress att inte ha någon stöd som han haft från förskoleklassen till årskurs 2. Hans hinder  gällande autismen utgör obehag att ha vatten på sig samt att blöta håret.  Vi har kunnat arbeta på ett bra sätt hemma och förstärka denna händelse till något bra men detta kommer ta tid. Allt har sin tid.

 

Min Ben10 har ny klasslärare, ny medassistent som är kopplad till klassen men ej min sons resurs ( pengar söktes för resurs dock). Jag tvivlar inte på deras kompetens. Jag är positiv inställd inför höstenterminen som just startat för att följa upp med möten om det bästa för just min Ben10.  Vi båda är positivt inställda och tar en vecka i taget men det kräver planering, förberedelse och stöd. Fick hem i dag ett papper om att skolan erbjuder läxhjälp under eftermiddagarna efter skoltid en eller två gånger i veckan. Kul för alla normala elever tänker jag men Ni har inte en chans eller ens möjlighet att ge mitt barn en chans att kunna få hjälp med sina läxor. Nej det sker än på hemmaplan då vi vet hur vi får dem göra läxan.

 

Mitt barn ska inte behöva ha det så här kämpigt. Att jag är trött efter hans utbrott är inget jag klagar på då det är han som har det jobbiga biten och inte jag.

Hemskolsundervisning ska inte behöva vara ett alternativ men det finns i bakhuvudet utifall att Plan A till plan Ä inte fungerar.