Jag har för första gången på mycket länge inte kunnat närvara med Ben10 under de två timmar som erbjuds från

Barn och ungdomsshabiliteringen ( HAB). Ben10 har gått och tränat på att vara social med andra barn i sin ålder med två arbetsterapeuter medan vi föräldrar har varit och pratat och haft umgänge under psykologens ledning. Det är inte tråkigt även om det låter så hahaha.

 

Dessvärre kan jag inte uttrycka mig, ej heller ge er information om vad som tas upp men vi arbetar med det som vi lever med kan vi säga. Vi lär känna andra förädrar i samma livssituation och för mig som då är ensamstående helt med min Ben10 så är det GULD verkligen att få komma ut och skapa band. Gruppen har gett mig bland annat två nya bästa vänner samt en förälder som det visade sig att vi hade exakt samma gemensam vän. Vi har nu pratat sedan starten i höstas med föräldrargruppen att denne förälder , vår gemensamme vän och jag skulle samlas och bara lyssna på lasse winerbäck och umgås. Vi jobbar för närvarnade inte helt synkat haha.

 

Sonen min har tränat sin grov mtorik men även sin socila träning med att kunna lära sig hur man gör för att leka med andra , att det är helt okay att vara precis som man är och att igenkligen lära sig att rocka sitt liv med det man har med hjälp av lekar och skoj och stim. Vi förädrar får samtalsämnen, lektyr i format av pappershög med information om det ena och det andra vi inte hade en aning om att det fanns till stöd. Så detta tänkte ja ta upp med er läsare.

 

Vad ÄR rätt hjälp för just ett barn och dess förälder/föräldrar och när är det dags att ta in sånt?

 

En fråga jag fått ofta av min närmaste vän är att denne vägrar få stöd från kommun.

Hjälpen som finns är helt inriktad till precis hur man ser ut i den egna familje-dynamiken. En del kanske har ett bra nätverk av bra stöd som redan finns för barnet och då kanske det bara behövs att barnet då behöver kanske bara ta någon extra  tur till simhallen eller bowlinghallen eller vad nu barnet gillar att göra för aktivitet.

Simhallen brukar nästan alltid gå hem hos barn men det är dock vanligt för barn med autism att inte gilla vatten.

 

För en annan förälder så behöver barnet kanske bara ha någon kontaktkompis så att barnet kan få komma ut och göra lite eget skoj utan föräldrar och få in känslan att kunna själv. Självständigheten är ett mäktigt ord och är ännu större upplevlse för dessa barn.

Varje familje-dynamik utgår utifrån sig själva och på så sätt kan just deras specifika hjälpstöd skrädda sys.

 

När är det då dags att göra detta? Ja även här blir svaret att det är helt upp till varje förälder och vårdnashavare eller till och med barn säga till.

Man måste alltså inte gå på knä och vara helt utmattad men ofta är det just vid denna tidpunkt som vi förädrar inser att stödhjälpen behövs.

 

Bästa tips till er som känner någon som är i behov av stöd och ni inte vet hur ni ska hjälpa dem.. tänk då på detta.