Idag har jag kunnat säga att jag vågat bett om hjälp.
Har äntligen ansökt om att Ben10 ska få en kontaktkompis så han kommer ut och gör aktiviteter där jag inte alltid är med. Det blir lätt att det bara ska vara jag men jag får ingen möjlighet att återhämta mig genom att få ny energi och ta ut allt dålligt som finns.
Likt efter ett träningspass så måste man strecha. Den flitiga strechar både före och efter ett träningspass. Så är det nu även för mig. Bara det att jag hinner inte alltid strecha utan jag hoppar in i duchen i skållhett vatten för att vara snäll tror jag mot mina muskler.

Jag hinner verkligen släppa på allt när jag jobbar natt, Sonen har fullt upp med att fylla på sin energi tack vare hans gråvita katt. JAg har fullt up ibland om dagrna hemma när jag inte jobbar , med att se vad och när han behöver stödet bäst. Det är lite av en balansfråga. Jag fuffar på som ett lok och när jag inte får tid att återhämta mig o ladda ny energi så går jag på autopilot. Oftast är den bra men även en autopilot måste man kolla igenom ofta så att den inte krashar.

Rent psykiskt så hinner jag inte känna efter hur jag mår för att min fokus har alltid varit sonen Ben10.
I dagarna har mina nära vänner påmint mig om hur viktigt jag faktist är . Så därför har jag ansökt om både vårdbidraget och ansöka om en kontaktkompis för min son. Det kommer bli en person som redan är känd för sonen min vilket underlätter markant.
Jag blev så glad när jag fick hennes sms om att hon mer än gärna ställer up.
Tanke sättet jag haft har varit att förändra världen. Det är bra verkligen men jag måste ta pauser, stanna upp och andas och leva livet. Så nu blir det andra bullar i detta torp.