Ben10 och jag har verkat hitta en rytm som funkar som heter " no-stress". Än så länge har det fungerat väldigt bra.

inga utbrott eller sammanbrott från Ben10. Jag vet inte riktigt vad som händer med honom mer än att han verkar ha tagit från min energi som varit lugnande för honom. Han har fått mer space att få vara ifred , oftst när jag lagar maten vilket jag då passa på att dansa loss i köket med mp3 spelaren på högsta volym.

Denna nya rutiv vihar runt förberedelser av middagen verkar fungera rätt bra då båda två får distand från varandra samtidigt som jag har ett öga och kollar till honom då jag ber honom om att utföra en uppgift så som att duka fram.

So far so good.

 

imorgon är det utvecklingssamtal och inför varje träff med detta som fokus vet jag inte vad att förbereda mer än att vara öppensinnad till vad läraren har att säga.

Det ironiska är att jag redan vet vad läraren kommit fram till  innan vi hunnit hälsa. Jag har rätt bra koll , ( ok , läs stenkoll) på hur det går för sonen min i skolan. Inför morgondagens möte inser jag mest att det kommer att komma på tal om en förfluttning till en speciallistskola. ingen särskola utan en anna form av skolgång.

Bedömmningskreterierna och hur det har visat sig för just min Bem10 något jag redan vet. För mig är det inte nytt utan mer en bekräftelse på vad jag forskat  och kämpat med sonen.  Det finns en gräns för oss alla NPF föräldrar om när vi kämpat nog. Gränsen är inte nådd än även om jag börjar bli sliten efter år möten med de verse människor som  har varit asvariga för sonens utbildning. Jag har fått nu mer tillfälle tack vare guldpersoner i mtit liv som ger mig mer pasuer än vad jag egentligen begär att jag orkar kämpa vidare. Jag kämpar inte för min egen slagkämpe som lever med ADHD och Autismen utan även för mig själv.  Eller så är det för att jag är i grund och botten en latina kvinna, att slåss mot oss är som att ge isg in i en bur med lejon helt frivilligt utan skydd och med en köttbit i handen. hehe

 

Från skolans sida har det handlat om att utföra ett begåvningstest för att veta vilken läroplan han ska följa.  Jag har personligen sagt ifrån att detta ska göra då det enbart har handlat om att de vill få in honom i en annan skolform , alltså ett problem mindre i den vanliga skolan.

Jag stör mig innerligt på detta normalitet som under fredagen hördes en diskussion i radion om att ADHD är en epedemi. Jag anser mest att samhällets epedimi ligger i dess okunskap att inte ha acceptans för att vara unik, att vara anorlunda. Adhd betyder inte att vara mindre som människa , bara annorlunda!