Idag har jag varit tvungen att göra ett belönings schema för min Ben10 så han ska se en motivation till att hjälpa till hemma. Den svåraste och mest långdragna syssla hemma för Ben10 är att ta bort hans leksaker från vardagsrummet och in till hans rum och även städa undan alla leksaker från golvet. Syftet är att han ska känna ansvar och träna sig på att det är han som ansvarar för sina leksaker och grejer då han med åldern blir mer medveten om hans privata sfär.Samt att hjälpa till att vispa i ordning pannkakseten om torsdagar när det bara ska vara Pannkakor om torsdagar, eller lasagne om söndagar. :)

Det har gått över förväntan med hans belöningstavla som hänger i vardagsrummets vägg så han ser tydligt  ser sina belöningar  ( tydlighet är viktgit att en autistisk person ser belöningen för att påminnas om orsak till belöningen och att det blir en rutin).
På ett ögonblick gjorde Ben10 det som krävdes och som skulle ge honom TVÅ klistermärken. Ett klistermärke för vardagsrummet och ett för hans sovrum. Det funkade första kvällen. Nu andra kvällen e vi inte ens hemma hahaha. Jag jobbar natten och han är hos sin mormor. Men det funkerade så bra att jag fortsatte till att göra en Belöningsbok där vi tillsammans ska skriva in hans belöningar så han ser på långsikt hur mycket han kan göra själv och ett verktyg för att han visst klarar av att vara ansvarig men på sitt eget villkor som passar honom i rätt nivå. Detta i sin tur resluterade i att vi fann en tom bok att fylla i med något som det blev en minnes bok. För närvarande så ska vi samla lite om hans morfar..vad de gjorde tillsammans och klistra in fotografier så det blir lite av en minnesdagbok fast mer bilder och enkla meningar.
På långsikt ska det bli lite av en slags hans barndom som han är med och skriver i. Dagboksformat fast mer konkret än abstrakt.

Jag har kommit närmare vissa NPF-föräldrar än innan vilket varit en enorm lättnad för att jag bara kunnat spy galla verkligen om Autismen och om ADHD som finns som jag inte gillar som gör detta så inrutat. Ibland vill man som förälder bara kunna gråta ut och bara få det överstökat utan fördomar, utan att man får tycka-synd-om känslan, utan att man bedöms till mindre bra förälder för att man råkar häva ur sig det ena efer det andra. Jag som förälder kan inte under NÅGRA omständigheter  vara impulsiv och få utlopp för mina känslor utan allt behålls i ett lugn. Jag är mycket mer tolerant och stresstålig än någon uska då det inte ens kan släppas ens i det egna hemmet!  Det finns mycket jag kan avslöja om hur det är men det är en tragedi att vi ses som jobbiga föräldrar som ska tjafsa om allt men vet ni vad? Det handlar om att göra det bästa för ens barn oavsett diagnos eller inte men vi måste kämpa mycket mer och på ett helt annat sätt och oftast EMOT samhället som säger att våra barn aldrig kommer klara sig i det som är normalt . Vi föräldrar med diagnoser måste oftast motbevisa detta. Det är inte ett dugg jobbigt för vi upplever inte det som jobbigt utan det är vad ni ser för en kort minut som ni ser , som gör att ni jsut drar den slutsatsen att det är just jobbigt!

Tro mig detta Är bra jobbigt och ibland orkar vi inte ens gå till vår familj eller nära och bästa vänner för att vi inte vill bli nersedda eller bli tyckt synd om för att vi har våra barn.
Så när vi väljer vår närmaste viktiga personer som är med i vårt liv och våra barn så är det med största källkritik. Visst jag har dömt människor men oftast har jag haft fel om personen innan jag lärt känna personen ifråga. Då först kan jag göra en bedömning om att den ska vara kvar i mitt liv eller inte.

Min son har valt en ung tjej som ser utåt sett lite hård ut men deras kemi funkar extremt bra vilket för mig är en seger! Denna tjej Är otroligt lyhörd och har verkligen tagit till sig det egenskaper som behövs och är framför allt lungn i sig när det behövs. Den viktigaste egenskap som min Ben10 är mer intresserad av att veta är att hon måste vara bra på att spela på playstation och X-Box då det enligt Ben10 inte ingår i min mamma manual.

Nu inväntar vi på ärrendet om att det blir hon som får vara kontaktkompis till Ben10. Detta betyder inte en barnvakt utan att Ben10 har någon som hjälper honom vara social i samhället och kunna våga göra saker själv med stöd av just henne. Livet mot självstädninghet sker på hans villkor i små steg.
För mig betyder det att jag måste träna mig själv i att slappna av och låta hans barnsdom sakta förberedas för tonårsperioden och vad det nu innebär utan att nu måla fan på väggen vilket jag och min bästa VIP NPf förälder YW gör haha :)