Ibland är det inte kul att vara ensamstående förälder till ett barn med ADHD det kan jag erkänna. Vissa stunder kommer tårarna och ledsamheten över mig utan att jag vet varför. Min själ kanske behöver vara ledsen ibland. Jag vet att det är inget jag kan påverka till just varför mitt barn ficl denna diagnos. Det  jag kan göra är att gära livet för oss båda till det bästa och njuta av livet. En promenad kan vara fylld med skratt och jag skrattar mer än jag gjort innan just av tack vare att jag har min son 24/7 hos mig. Samtidigt som jag kan komma på mig själv att vara ledsen över att inte ha ett "normalt" barn så skulle jag inte vilja vara utan mitt barn precis som han är. Tack vare honom, en 9 åring som visar mig vilka fler sätt jag kan utveckla mig själv som förälder så är jag klart den bästa jag kan vara för just honom. 

 

Kanske dags för lite frågestund igen.. Skriv in lite frågor till mig eller funderingar. Ställ dina frågor genom att kommentera.